BONBON

Real life ringde och väckte mig ur min slummer imorse. Yrvaket, kisandes med trötta ögon fumlade jag efter telefonen bland nytvättade lakan medan min hund, glad över nyheten om att jag nu var vaken, hoppade och sprang runt som en missil i sängen, typ " GOOOOD MOOOORGON!!!! GAAAAAAHHHH!!!! VAAKNA!!! OMG!!! IM SOOOO HAPPY!!!!!! MY FEELIIIINGS ARE TOOOO BIIIIG FOOOOR MYYYY LITTLE CHIHUAHUA-BODY!!!!" - kind of hundmorgon. Jag försöker lugna ner hunden samtidigt som jag får grepp om telefonen under kudden.

 

Okänt nummer. Så jag svarar med mitt riktiga namn och försöker låta som om jag gymmat & yogat och ätit en jättenyttig frukost och tagit en dusch. Btw, varför gör man så? 

 

Jag tar ett djupt andetag. Livet har kommit ikapp mig & ringt mig. Jag har nu två val. Nummer 1: förenekelse & fortsatt lögn till mig själv om att jag ska "fixa det", att jag trots adhd diagnos, dyskalkyli, för många bollar i luften, sorg efter pappa, en aning psykisk ohälsa och ett allmänt sturligt liv, tror mig ska klara av att sköta ett företag just nu.

Eller alternativ 2. Svälja stoltheten, backa ett par steg, gråta ut, andas ut och ta bort ett av de största stress & ångsetframkallande sakerna i mitt liv just nu. Mitt så kallade företag.

 

Jag vet inte hur länge jag har varit tyst. Jag känner hur det börjar tränga fram tårar. Kvinnan på andra sidan telefonen upprepar sig.

Jag tänker att det inte är ett misslyckande. Jag tänker att i framtiden när allt har lugnat ner sig ska jag starta världens bästa företag och ha råd med en sån där revisor. Och jag kan ju fortsätta jobba med mina egna projekt, men använda mig av ett sånt där faktureringsföretag istället. Jag tänker att aldrig igen i hela mitt liv ska jag gråta mig igenom deklarationer. Jag tänker att jag vill bli fri. Jag tänker igen att det inte är ett misslyckande.

- Ehm, ja. Jag vill avlsuta allt som är kopplat till min firma, hör jag mig själv säga samtidigt som vad som känns som 1000 kilo ångest lämnar mitt hjärta.

Hon kan inte hålla sig. Inte jag heller. Vi brister ut i skratt. Jag skrattar och gråter samtidigt och undrar om det är så att jag har blivit någon slags vuxen? som klarade av att ta det här beslutet. Jag och banken lägger på.

 

Och jag kliver upp ur sängen som en fri människa.